Borde jag syssla med politik?

Ibland tvivlar jag på att jag ska syssla med politik överhuvudtaget. I och för sig kanske alla någon gång funderar över vad de sysslar med egentligen.

Igår var vi inbjudna för att träffa företrädare för SIF och HTF som numera gått ihop och kallas Unionen. Alla riksdagsledamöter från alla partier var inbjudna, på plats var Siv Holma (V) Stefan Thornberg (C) jag och Leif Pettersson från (S). Jag kanske är en aning oklar med syftet på denna återkommande träff, men någonstans tänker jag mig att de är för att lyssna till deras funderingar ev farhågor och för att få veta vars deras lokala företrädare står.

De hade frågor kring Norrbottniabanan, sjukförsäkringssystemet, obligatorisk a-kassa och mycket mera. Hur ser vi på saken då, vi riksdagsledamöter. Ja alla vill ha en Norrbottniabana, alla vill ha ett sjukförsäkringssystem, nja alla vill inte ha en obligatorisk a-kassa men annars vill vi ju samma sak. Eller?

Nej, vi vill ju inte det. Och jag blir så illa berörd där det kommer till de sänkta ersättningarna i sjukförsäkringssystemet och i a-kassan. De bakomliggande orsakerna antyds vara att människor som är sjuka eller arbetslösa saknar motivation. Och visst kanske är det så att jag blir så illa berörd för att jag själv varit sjukskriven och själ är arbetslös. Ego, eller hur?
Men jag har också suttit på arbetsförmedlingen, träffat en sjujäkla massa arbetslösa och jag anser inte att det är den ekonomiska snaran runt de arbetslösas hals som skaffar fram jobb, eller lämplig kompetens för de jobb som är lediga.

Vilka jobb är det som ger lägre lön än a-kassa, hur många jobb finns det där ute som gör att det lönar sig att istället vara hemma. Och den social stigma som man inte bara som vuxen utan även ens barn utsätt för när de inte kan vara på fritids som de andra barnen. Ett jobb är så mycket mer än bara försörjning.

Så jag kan inte hjälpa det, jag klarar inte av att hålla känslorna tillbaka och vara proffspolitiker, fast jag är ledamot. Jag kan inte som representanter från den moderatstyrda högerregering säga, ”jag kan inte uttala mig enskilda fall, men att hårdare ekonomiska villkor gör folk mer benägna att söka jobb det visar forskning ”.

Försök få ihop livet på a-kassa, vara arbetslös, sakna arbetskamrater, känna sig meningslös, och se ens barn önska sig samma saker som andra barn kan och får göra, ibland i form av saker, andra gånger aktiviteter eller bara en sån sak att få vara med sina kompisar på ”fritte”. De är skäl nog för de allra flesta att ta jobb.

Men tydligen var det inte vad Unionen ville höra på, varför vi tycker att det är värdelöst med låga ersättningsnivåer, bara om vi tycker det. Mötet skulle inte handla om det, antar jag. För Tornberg frågade dem om de verkligen ville ha den här diskussionen. Och de flesta satt rätt tysta. Men egentligen tror jag att det är Stefan Thornberg som inte vill ha den här diskussionen, men däremot bord han ha en stor eloge för han är den enda som dyker upp på alla dessa möten som vi bjuds in på allihop, Hammarbergs stol är tämligen tom.

Så jag är väl ingen proffspolitiker, men för mig är politiken den vardag som jag känner, och som jag känner genom de människor som jag möter. Mina åsikter och min tro på hur politiken ska formas finns i min vardag. Och det som händer med den borgerliga regeringen gör mig synnerligen upprörd (man får inte vara förbannad som ledamot, har jag fått lära mig i talarstolen) Och jag kan inte tiga still, när jag får serverat att de arbetslösa och sjuka behöver motivation i form av lägre ersättning för att få jobb eller bli friska.

Hannah Bergstedt