måndag 29 december 2008

Madde från Boheden

Sitter igen denna sena kväll framför datorn och rensar i min mejlbox.

Mina ögon och mina tankar fastnar vid mejlet skrivet av Madde från Boheden. Madde som jag känt sedan hon var några år och flyttade med sin familj på 80-talet till Överkalix. Madde med det mörka lockiga håret och de stora rådjursögonen. Madde som alltid kunde alla svar på frågor och alltid hade ett leende på läpparna. Men bakom leendet fanns verkligheten med många tårar, ständig oro och missbruk i familjen. Läs hennes debattartikel (NSD 17 december)

"Låt julen bli vit - för alla barns skull,
Svar till Sigrid Söderholm, Tobias Larsson, Rita Nielsen och Carina Sundström, NSD Debatt den 13 december.

Det finns många barn som växer upp i alkoholmissbruk och/eller andra drogmissbruk. Jag växte upp i alkoholmissbruk. Tiden före jullovet från skolan, som var en fredad plats, så började jag oroa mig inför julen, om hur det skulle vara och hur det skulle bli. Hur mycket sprit skulle det förekomma hos oss den här helgen? Skulle det bli bråk, fylla och kanske slagsmål? Polisen kanske måste komma till undsättning igen, eller måste ambulansen komma också? Skulle det bli lugn och ro? Kanske jag kunde få sova ordentligt, inte behöva vara rädd och ängslig? Bli kvitt rastlösheten, inte behöva vara på min vakt och vara beredd på att fly....

En fridfull och harmonisk jul, med julklappar, snö och skinka. En lång ledighet från skolan, dagar fyllda av lek och glädje, kravlöst ta dagen som den kommer. Vara hemma i lugn och ro, vad skönt det skulle vara. Kunna ta hem kompisar utan att behöva vara orolig eller skämmas. Bara vara - ett barn. För mig var det fantasier och önskningar som jag drömde om när jag grät mig till sömns.Varför måste pappa dricka? Jag skämdes, städade, tömde spyhinken och kastade ut fyllekompisarna. Jag skrek och var arg på pappa för att han drack. Jag hällde ut spriten.

Mamma var sjuk och min lillebror flera år yngre. Alltför tidigt fick jag ta för mycket ansvar. Jag grubblade och oroade mig, tvivlade och undrade "Var det mitt fel?". Vilket var värre, att bli kallad "alkoholistungdjävul" och "socialfall" av omgivningen, eller att vara hemma? Det var inte lätt en sån gång, att bara vara - ett barn.

Tack Sigrid, Tobias, Rita och Cariina för att ni arbetar med att förbättra livet för barn till missbrukande föräldrar. Och jag håller med er när ni uppmanar andra familjer med "normala" alkoholvanor att fundera över sitt drickande. Det är väldigt lätt att som vuxen hitta ursäkter och orsaker att dricka och festa; "...bara ett glas vin, en öl eller två...eller lite whiskey...". Lever man så en längre tid så kan man lätt bli beroende och det blir snabbt omöjligt att kontrollera drickandet.

Men, man kan koppla av, ha roligt och må bra, utan till exempel stora mängder sprit/droger och fyllefester, där barn är med. Barn är känsliga och lojala, ser upp till mamma och pappa, vad de än gör. Det är föräldrarnas ansvar att ta vara på den lojaliteten och inte svika barnen.

Jag är vuxen i dag med sambo och barn. Det var tufft att växa upp i missbruk, men allt är inte svart och vitt i livet. Det finns nyanser också. Naturligtvis har jag en del fina minnen jag också, och dem försöker jag komma ihåg, vara ödmjuk och göra det bästa av situationen. Jag klandrar ingen och jag är inte bitter. Livet går vidare. Livet har gett mig referensramar och trots allt så känner jag tacksamhet och glädje. Jag har inte dåligt samvete längre, är inte lika rastlös längre och kontrollbehovet är borta. Tack än en gång för att ni arbetar för barnens bästa - att få bara vara - barn.Med hopp om en vit jul - för alla barns skull.

Av Madlén Fornelid (maskrosbarn) Boheden i Överkalix
Publicerad 17 december 06:00"

Idag är Madde en härlig, levande och kreativ kvinna, mamma och sambo i sina bästa år. Jag önskar henne allt gott i livet. Tack Madde för den fina tänkvärda debattartikeln...............

1 kommentar:

Anonym sa...

Precis som Karin skiver så fanns det mycket bakom leendet. Jag var ett barn, som tidigt i livet hade tappat förtroendet för vuxna människor. Vuxnas svek gör ont. Idag när jag själv är vuxen och har sambo och barn, så tänker jag naturligtvis på min egen barndom. Mina föräldrar visste inte bättre, jag klandrar inte dem. Det fanns andra vuxna människor i min närhet när jag växte upp. Vuxna människor som var schyssta och visade medmänsklighet och värme. Karin var en av dem. Jag väljer att se det positiva i livet, vara ödmjuk och tacksam. Jag har klarat mig bra, trots omständigheterna. Tack Karin för dina fina ord och för att du använder min debattartikel. Hoppas att jag kan hjälpa någon med den, för jag vet att jag inte är ensam. Även om man som barn tror att man är det. Tack Karin för att du finns!