lördag 20 december 2008

En ytterst mänskligledamots bekännelser.

Även jag har legat på latsidan när det gäller bloggandet, ursäkt till kollegor och till läsare för detta. Jag har ändå försökt göra en insatts för att kommunicera ut hur livet som riksdagsledamot kan te sig genom att skriva för Piteåtidningen vilket kommer att publiceras i dagarna. Har också medverkat på en kort inspelning på TV8 i Amelia Adamos nya program, mer om mina tankar kring detta finner du på min egen blogg.

Veckan har som sagt varit häktisk, och med min trötta hjärna skulle jag således försöka förbereda mig för tv-inspelningen under onsdag kväll. Jag är ju inte så rutinerad att vara med i tvrutan, och inte heller helt bekväm i det hela. Men innehållet var för mig viktigt, ett personligt engagemang så jag sa ja efter en stunds tvekan och lite trixande för att komma lös den stund som krävdes.

Men på kvällen innan var jag mer än lovigt nervös, jag han ringa hem och svära över att jag är så korkad att jag säger ja till sådant. När inte det lugnade mig det minsta försökte jag få tag på min utskotts kamarat Johan som är mer rutinerad och med några konkreta råd och lugnande ord om att de kommer gå bra är jag till slut så fokuserad att jag lyckas skriva ned fyra korta punkter som jag vill få med.

Sedan ringer Fredrik och stöttade lite också. Morgonen därpå övar jag inför spegeln samtidigt som jag gör mig klar, och springer sedan iväg för dages första möte. Ser nog lite jagad ut, för jag får frågan om jag känner mig förberedd, och nja det kan jag inte riktigt säga att jag gör. Vi hinner med en kort avstämmnings möte inför eftermiddagen, sedan är det votering. Och efteråt beger jag mig till redaktionen.

Väl där infinner sig tillslut det Norrbottniska lugnet, alla är glada och trevliga, lite pirrigt är det förståss. Jag hinner prata lite innan med Gunnar var titel jag glömt, medan Amelia Adamo gör en påa för programmet. Inspelningen går snabbt, vi tar om några gånger, och resultatet har jag så klart inte sett ännu. Det ska klippas ihop med lite annat. Tänk om man bara någon gång kunde lära sig att oroa sig hjälper inte.

Så titeln riksdagsledamot till trots, jag är mycket mänsklig, och ibland väldigt nervös.
Nu är jag en erfarenhet rikare, och förhoppningsvis blir det korta inlägget bra.

/Hannah

Inga kommentarer: