Norrblogg

Jag blir så less...

Jag blir så less på alla som nu ska analysera vårt parti hit och dit. Riva ner det i små beståndsdelar för att sedan glömma av att sätt ihop det igen. Vad är det för socialdemokrater som sätter den egna förträffligheten framför partiets överlevnad? Jag är helt övertygad om efter att ha studerat mycket opinionundersökningar att riksdgaval det vinner man på förtroende för ekonomisk politik och därmed tillväxt och jobb. I både valet 2006 2010 hade vårt parti svårt med detta. I valet 2006 därför att det hette "jobben kommer" men ingen hade sett dem. Vårt budskap hängde inte ihop med vad folk upplevde som verkligt. Att sedan jobben kom och den högerledda regeringenj fick regera i en högkonjunktur utan motstycke är en annan sak. Det fick inte vi credit för.
2010 blev det samma sak. Tack vare samarbeter med V och Mp kunde inte vi framstå som det parti som hade trovärdihet i ekonomin. Skattehöjningarna, hur blir det med dom? Tillväxt, vill ni verkligen ha det? Energipolitiken, håller den ihop och står den rycken när tillväxten ska ta fart? Detta var några berättigade frågor. Vi som parti hade svar. Vi hade tagit bes¨lut på partikonbgressen men det fick vi inte ut. Iställer dessa ständiga rödgröna nya uppgörelser om allt och inget. Jag tror att väljarna helt enkelt inte fick svar på sina frågor av oss med de fick något som liknade svar från alliansen. Därför framstod dom som mer troväriga och vi förlorade valet.
Men är inte socialdemokrtaik i kris? Både ja och nej. Nej, inte i Norrbotten och i stora delar av Norrland. Ja, i Stockholmsregionen och när det gäller rikspolitiken. Dessutom har vi ett ledarproblem. Även om vi tyckte att vi hade den bästa partioorföranden så tyckte inte väljarna det. Rätt eller fel det säger jag inget om utan konstaterar bara det att Mona Sahlin med bristen på internt stöd inte kunde göra annat än avgå. Och nu har vi ett ledarproblem. Vi är ju vana att ha minst 10 år på oss att vaska fram en ny partiordförande. Nu har bara haft fyra år på oss. Inte konstigt att det känns vilset och att det inte finns någon självklar kandidat. Jag tänker inte spekulera i namn men måste säga att jag inte trpr på "seminariemetoden". Den som går ut på att de tre eller fyra som vill bli partiordförande ska gör en programförklaring och tala om varför han eller hon är bäst lämpad för uppdradet. Vad ska sedan de som hade någon av de som inte blir vald som sin kandidat göra? Bilda nytt? Bilda en falang? Splittra partiet ytterligare? Nej jag tror på en process där valberedningen i lugn och ro (nåja så lungt det nu blir) får göra sitt jobb och lägga fram det förslag man tror kan vinna partiets förtroende. Diskutera gärna egenskaper och kriterier hos en ordförande men diksutera ännu helre hur vi återfå förtroendet i den ekonomiksa poltiken. Då tror jag att socialdemoikratik kan återvinna förtroendet.