Applåderar ni fortfarande?

I juni 2008 lät det så här i riksdagen när det borgerliga regeringsunderlaget applåderade sin nya sjukförsäkringsreform. Sen vet vi alla hur det sett ut och låtit. En omänsklig hantering av sjuka har vuxit fram. Läkare och experter har larmat, försäkringskassan har fått ta skiten och enskilda människor har varit tvungna att vända ut och in på sina liv för att få omgivningen att förstå det orimliga i dagens lagstiftning. En verklighet där regeringen med fasta tidsgränser avgör vem som är sjuk och inte sjuk. Kritiken har varit hård, omfattande och bred.

Insikten att vem som helst av oss i morgon kan vakna upp och få en cancerdiagnos har sakta kommit krypande hos alla, LO medlemmar till bankdirektörer, officerskollegor till TCO medlemmar, arbetslösa till nykläckta studenter, SACO medlemmar till småbarnsföräldrar. Är det detta Sverige vi vill leva i? Är det denna oro som bygger starkast tillväxt? Ska man inte kunna vara sjuk när man är sjuk och få möjlighet och hjälp att komma tillbaka så man kan jobba när man är frisk? För mig är svaret enkelt.

Efter allt detta ville jag ju då tro att när regeringen så äntligen kommer med något så har man verkligen tänkt till, lyssnat, tagit till sig och försökt förändra. Icke sa nicke. Kalla mig naiv, men jag trodde faktiskt åtminstone något varit äkta i alla utspel, krokodiltårar och tydliga besked FP, C och KD ägnat sig åt de senaste åren i frågan. Tydligen inte. Det som levererades i måndags var mer retorik än politik. Inga skarpa förändringar genomförs detta år och hur de förbättringar som utlovas kommer att förändra vardagen för 1000-tals redan utförsäkrade kan man inte svara på. Ja, inte mer än förändringarna kommer att beröra rätt få av de drabbade.

Skriver i Piteå-tidningen tillsammans med min gruppledare Tomas Eneroth om den havererade sjukförskringen. Frågan är om man applåderar fortfarande?